Wilkommen!
För att pynta den här bloggens frontsida letar jag på måfå efter en bild, och hittar en perfekt från 1988.
Fotot är taget i västtyska Gelsenkirchen, digitalklockan är någon minut i halv fyra på eftermiddagen den 18 juni. Holland (som förstås egentligen heter Nederländerna, men i minnet från den här turneringen alltid förblir Holland) ska möta Irland, i EM:s sista gruppspelsomgång. Allt står på spel. Allt är möjligt.
Studera lagbildens övre rad. van Basten, Rijkaard, bröderna Koeman, Gullit, van Breukelen… 70-talistens 80-talshjältar. I alla fall efter EM. Ännu vet ingen att det här ska bli en perfekt turnering – inga mållösa matcher, inga röda, inga straffavgörande – som ska krönas med en fantastisk van Basten-volley. Kanske var det zenit i EM-historien. 28 år efter starten, 28 år innan sommarens spektakel.
Det första Europamästerskapet avgjordes i Frankrike, i juli 1960. Med fyra lag, på fem dagar. När turneringen till sommaren återvänder är 24 lag inbjudna, EM kommer att pågå i en månad. Till och med Sverige kan kvala in nuförtiden.
Inför premiären den 10 juni tänker jag här titta tillbaka på de 14 föregående slutspelen. En ordentlig text om varje, oregelbundet utportionerade under vinter och vår. Berättelser om stjärnorna och skrällarna, om dramatiken på planen och om allting där på andra sidan sidlinjen som också spelade in.
Det blir Panenka och Platini, pengarna och politiken, Öst och Väst. Blågult på ett hörn. En kronologisk resa, från Paris till Kiev. Med fotbollen i centrum.
Gå förresten tillbaka upp till fotot. Holland fixade ju uppenbarligen semifinalplatsen mot Irland, även om det skulle sitta långt inne. 1–0 i 82:a. Vem av bjässarna på bilden gjorde det? Gullit? van Basten? Icke. Inhopparen Wim Kieft avgjorde. Även när EM är ganska förutsägbart är det underbart oförutsägbart.