Det var en gång ett vackert landslag som aldrig vann. Inte förrän i en efterlängtad EM-final.
Spanien 2008?
Nej, det Schön-spelande Västtyskland 1972.

Vi var någonstans i Tyskland. I Frankfurt-trakten, tror jag. Det var juni 1992, EM-tider. Vi var på bilsemester, destination Frankrike. Samtidigt som det återförenade Tyskland tycktes stäva mot EM-guld. Bara turneringsvikarien Danmark stod nu i vägen. Keine problem.

Vi stannade för kvällen. I hotellreceptionen såg jag att finalen skulle visas på storbild. Det blev jag (mitt 15-åriga jag) och traktens bestånd av medelålders herrar. De grymtade när jag på min färska skoltyska förklarade att jag förstås höll på Damark. De grymtade när det egna laget kom på tal. Tycktes inte hålla på någon. Någon gnällde på förbundskaptenen Berti Vogts. Final, ja, jo, men… Han var ju inte Beckenbauer. Han hade aldrig varit Günter Netzer.

Kanske handlade det bara om att allt var bättre förr. Eller så var det något annat. Kanske hade tyskarna för länge sedan segrat ihjäl glädjen – de var regerande världsmästare vid den här tiden (men skulle inte bli Europamästare den här kvällen). Det hade gått inflation i finaler. Die Mannschaft var en hockeyfrilleförsedd fotbollsmaskin, älskad av få. Knappast ens av de egna. Det krävdes något mer än Rudi Völler längst fram. Någonting att fästa ögonen vid, något att älska.

Som 1972.

Hittills har EM-historien krängt något väldeligt. Hit och dit, in i det sista har utgången varit oviss. Sena mål, förlängningar, omspel. Samt ett mynt i Neapel. Kvalskrällar och glada amatörer. Politiska intriger.

Bilden av EM 1972 skiljer sig totalt från föregångarna. Inte blott för att turneringen (på de flesta håll) sändes i färg. Utan för att det nu fanns en tydlig förhandsfavorit. Stadig på handen mästerskapet igenom.

Dock började allt som vanligt. Åtta kvalgrupper, där 68-floppen Västtyskland inledde segt. 1–1 hemma mot Turkiet. Sedan väntade resan till Alban-igen. Där den senaste EM-kampanjen slutat med förskräckelse.

Det är svårt att tro i dag, men på det tidigaste 1970-talet var Västtyskland en älskvärd förlorare. Visserligen hade det blivit VM-guld redan 1954, men det hade varit en magnifik överraskning. En ologisk lyckträff. Sedan dess hade västtyskarna mest varit nära. En bitter semifinal mot Sverige -58, ut i kvarten fyra år senare, Wembley-kontroversen -66. Och så Albanien, i EM-kvalet 1967. Till VM 1970 hade förbundskapten Helmut Schön – på posten sedan 1964 – fortsatt att skola in den nya generationen. Den som till stora delar sett dagens ljus under världskriget. Den som representerade den förändrade Förbundsrepubliken.

I Mexiko hade föryngringen räckt till semifinal, där Italien vunnit en av tidernas bästa (och mest brutala) VM-matcher. På hemmaplan gick den nyskapade Bundesligan som tåget. Med två lok som ibland tycktes dra åt helt olika håll.

När ligan skapats 1963 hade Bayern München ratats, trots att klubben kvalat in – förbundet tyckte det räckte med ett München-lag. 1965 hade man gått upp igen, och blivit mästare fyra år senare. Gerd Müller bombade in 30 mål, Sepp Maier släppte bara in 31. Franz Beckenbauer regerade på libero-positionen. Ändå upplevdes laget som lite för pragmatiskt, lite för välorganiserat för att uppskattas utanför Bayern. Lite för konservativt, när vänstervindarna blåste genom Europa.

Motpolen var Borussia Mönchengladbach, som påstods prioritera estetik framför resultat. Symboliserat av Günter Netzer. Han var född 1944, son till en framgångsrik grönsaksodlare. Uppvuxen i Mönchengladbach som nu blivit västligaste Västtyskland. Med på hela resan. Liksom Bayern hade Borussia kommit upp från andraligan 1965. Liksom Bayern skulle “Fölen” snart vinna dubbla titlar – 1971 och -72. Det gjorde inget naivt lag, i backlinjen kallades Berti Vogts för “Terriern”. Netzer styrde det offensiva skeendet från sin mittfältsposition, strövade fritt. Han skyllde sitt långa hår på att han behövde dölja sitt utseende. På planen verkade han ibland ointresserad. Men så kom ett ryck, en patenterad långpassning. Netzer var en klassisk spelfördelare, som samtidigt fick rebellrykte och utsågs till “Bundesligas förste playboy” (inte den siste). Han drev en nattklubb (Lovers Lane), men drack ingen alkohol. I en gammal arkivsnutt slirar han in med sin Ferrari på Bökelberg-stadions parkering, in bredvid en Folkvagnsbubbla. Den nya tidens stjärna hade anlänt. Ungarna älskade honom. I Hanau, utanför Frankfurt, samlade tioårige Rudi Völler ihop till en jätteplansch av idolen.

I Tirana redde västtyskarna ut uppgiften den här gången. Müller, förstås. I Mexiko hade han satt tio. Mannskapet hade blivit effektivt, vann kvalgruppen relativt enkelt före Polen.

Överhuvudtaget följde kvalet manus väl. VM-besvikelsen Sverige bytte förbundskapten längs vägen, “Åby” Ericson ersatte Orvar Bergmark. Men bortaspelet förblev bedrövligt. 0–3 på San Siro fullbordade det senaste i en lång rad kvalmisslyckanden – Italien vidare.

Sovjet tog revansch på Spanien för EM -64. Efter 2–1 på Lenin-stadion var utgången i kvalgrupp 4 given. Som sovjetisk kvartsfinalmotståndare väntade sedan Jugoslavien, efter att ha hållit undan för nyvakna Nederländerna. Dragan Džajić & Co däremot aldrig fick upprättelse för EM-finalen 1960. I den fjärde och sista halvleken avgjorde Sovjet med tre mål.

Ungern höll på det ännu längre. Inte förrän i den 89:e minuten av den tredje matchen kunde det rummelglada spelgeniet Lajos Kocsis sänka Rumänien. Den stora överraskningen i kvartsfinalfasen var Italiens Bryssel-kollaps, där de regerande mästarna försvann mot ett lovande Belgien.

Och i London växlade Günter Netzer upp.

“Immer noch Netzer…”

På de gryniga tv-bilderna flyter han fram. “Fortfarande Netzer,” konstaterar kommentatorn. Ovanför Wembley tronar tvillingtornen tillsammans. Nere på planen når en spelare en alldeles egen nivå.

Det är den 29 april 1972. Tre månader tidigare har en gömd japansk soldat hittats på Stillhavsön Guam, så nära ligger världskriget fortfarande i tiden. Samtidigt som allt ändrats. Samma kväll firar hippie-musikalen Hair fyraårsjubiluem i New York. Själv får jag ofrivilliga Monty Python-associationer av frisyrerna på Wembley-bilderna.

Även England–Västtyskland har utvecklats till en underhållande långkörare. Med början i VM-finalen 1966 (de hade även slagits om rätten att arrangera turneringen, England hade vunnit med sju röster), med fortsättning i form av en högkvalitativ kvartsfinal i Mexiko. Däremellan har lagen mötts 1968, i Hannover. Matchen som England sedan kom att skylla EM-uttåget på. Matchen som ändrade allt i Västtyskland. För 1–0-segern – på ett riktningsändrat Beckenbauer-skott – var den första mot England sedan 1908.

Ändå återstår historia att skriva. Västtyskland har fortfarande inte vunnit i “De tre lejonens” kula. Förspelet tycks inte heller gynna förbundskapten Schön. Bundesliga skakas av en mutskandal, som diskat alla potentiella Schalke-bidrag. Dessutom dras Schön med en skadeepidemi. För att skingra tankarna har laget fått gå på bio kvällen innan.

Väl på Wembley flyter München-maskinen och den gladbachska gladfotbollen samman som aldrig förr, till something completely different. Ta en sekvens från inledningen. Grönvita Västtyskland bollar i backlinjen. Netzer – som matchen igenom växlar position med Beckenbauer – kommer ner och hämtar. Avancerar. Maradona ska i alla fall tvingas dribbla sig igenom det engelska mittfältet, Netzer springer rakt igenom, med den blonda manen efter sig. Till slut når bollen aldrig Müller. Det kommer mer.

Uli Höeness dunkar in 1–0 efter 27 minuter, efter engelskt sjabbel. Men Francis Lee kvitterar faktiskt i 76:e. Hur perfekt den tyska fotbollshistorien än framställer matchen i efterhand – och den omskrivs som en av de bästa – är den länge oviss. Västtyskland verkar än en gång sakna det avgörande slaget. Tills en ensam tysk (Sigi Held) rusar mot tre engelsmän i minut 85. Bobby Moore drar ner Held, medan reprismaskinen vevar fram och tillbaka hukar Netzer vid straffpunkten. Han lägger bollen noggrannt till rätta, tar några kliv bakåt, sveper undan en hårtes. Sedan slår han snabbt till. Gordon Banks må ha dykt för tidernas räddning mot Brasilien två år tidigare, men gör nu helt bort sig. Straffen är svag, Banks är på den men får inte bort bollen. Netzer hoppar rakt upp. Mot himlen. Även engelsmännen applåderar honom till slut.

Dagen därpå ska franska L’Equipe kalla spelet “drömfotboll från år 2000” (ack, om de bara vetat hur tyskarna skulle se ut i det EM:et). Helmut Schön tar av sig kepsen, bugar för insatsen: “Det var Netzers största match, han visade upp allt som en världsklasspelare behärskar.” Frankfurter Allgemeines kulturskribent Karl Heinz Bohrer skriver i en essä att “Netzer kommer från rymdens djup“. Gerd Müller skjuter 3–1, returen i Berlin ska bli en mållös formalitet. Västtyskland åker till EM med favoritstämpeln tydlig på de vita tröjbrösten. 

Som vanligt blev det snabba bud efter kvartsfinalerna. Med en månads varsel skulle ett EM-slutspel organiseras. England hade haft första tjing, reservplanen var att vinnaren av Italien och Belgien fick arrangemanget. De azurblå hade sett en andra hemmatriumf framför sig. I stället fick fotbollssocieteten göra ett ovant stopp i Belgien. Som också trodde sig ha historien på sin sida.

Senast det lilla landet – separerat från det protestantiska Nederländerna 1830 – ordnat fotbollsmästerskap var 1920. “De röda djävlarna” vann OS-finalen, eftersom ett domarilsket Tjeckoslovakien vägrat komma ut till andra halvlek. Sedan hade vallonerna och flamländarna bråkat vidare, landslaget hade blivit känt som “världsmästare i vänskapsmatcher” men aldrig kommit någon vart. Till skillnad från Paul van Himst. Redan 1960 – som 17-åring – hade han landslagsdebuterat mot Sverige, och utsetts till årets spelare. Den tekniske Anderlecht-anfallaren skulle totalt nå 30 landslagsmål (flest någonsin) och åtta ligatitlar. Samt ett EM-brons.

Slutspelet inleddes den 14 juni 1972. I Bryssel kom bedrövligt få (siffrorna varierar mellan ett tusental och fem, någon hävdar 16 000) för att se Sovjet 1–0-besegra Ungern. Efter en Jasjin-lik straffräddning av Jevgenij Rudakov på slutet.

Under tiden riktade Väst-Europa allt fokus mot Antwerpen. Där, 17 mil från Mönchengladbach, möttes Belgien och Västtyskland. 20 000 tyskar hade passerat gränsen, på planen var däremot Belgien notoriskt svårpenetrerat. Om du inte hette Gerhard Müller. 24 minuter in i första halvlek (nick), 26 minuter in i andra (förvaltad långboll från Netzer), 2–0. Odilon Polleunis fick göra ett tröstmål, och belgarna fick ytterligare lindring när de vann lördagens bronsmatch inför glest besatta Liège-läktare. van Himst fick göra ett EM-mål i karriären.

I finalen ställdes den tyska totalfotbollen (som aldrig kallades så) mot den sovjetiska metodiken. En brittisk journalist skrev att han föredrog att följa en tvättmaskins arbete framför Aleksander Ponomarjovs skapelse. Sköljd av banan i maj, när Västtyskland invigde Olympiastadion i München. Sovjet spelade sin tredje final på fyra EM-försök, men hade aldrig varit lika chanslöst. Västtyskland var för tekniskt, för energiskt.

Värst/bäst var det i den 25:e minuten. Netzer störtade fram, drog en akrobatisk volley i ribban. Bollen studsade ut igen, ett stressat Sovjet-försvar rensade rakt upp i luften. Jupp Heyneckes (även han Möchengladbach) drog till, Rudakov räddade. Returen slog Müller in.

Netzer fortsatte att briljera, Rudakov räddade vidare. Men tidigt i andra spelade Heynecks fram Föl-kollegan Herbert Wimmer, egentligen defensiv mittfältare. Han sköt löst, den svartvita Telstar-bollen studsade retfullt över Rudakovs utsträckta hand.

Innan timmen var spelad fastställdes slutsiffrorna, 3–1. Müller, förstås. Den väldige satte fyra i slutspelet, elva totalt i turneringen. Netzer strålade. De, och fem lagkamrater, fick plats i Uefas all star-lag. Heysel-stadions gräsmatta fylldes också av tyskar. Av lyckliga supportrar, som annars fått rubriker för vandalism och för att ha sjungit nationalsångens nazi-anstrukna förstavers.

Men den 19 juni ljöd måndagstidningarnas inte av klagosång, utan av hyllningar till Västtyskland. “Detta tyska lag är en fröjd att skåda. Det spelar elegant och infallsrikt, och förfogar över gränslösa möjligheter,” skrev The Times. L’Equipe sammanfattade med “spelglädje”. Belgiska La Libre jämförde med 30-talets fantastiska Österrike, ett nytt “Wunderteam”.

EM 1972

Format: 32 lag i åtta kvalgrupper (dubbelmöten). Därefter kvartsfinaler (hemma-borta). Sedan semifinaler, bronsmatch och final i Belgien.

Kval:
Grupp 1: Rumänien 9 poäng, Tjeckoslovakien 9, Wales 5, Finland 1.
Grupp 2: Ungern 9, Bulgarien 7, Frankrike 7, Norge 1.
Grupp 3: England 11, Schweiz 9, Grekland 3, Malta 1.
Grupp 4: Sovjet 10, Spanien 8, Nordirland 6, Cypern 0.
Grupp 5: Belgien 9, Portugal 7, Skottland 6, Danmark 2.
Grupp 6: Italien 10, Österrike 7, Sverige 6, Irland 1.
Grupp 7: Jugoslavien 9, Nederländerna 7, Östtyskland 7, Luxemburg 1.
Grupp 8: Västtyskland 10, Polen 6, Turkiet 5, Albanien 3.

Kvartsfinaler:
Först nämnda lag inledde hemma
England–Västtyskland 1–3 (1–3, 0–0)
Italien–Belgien 1–2 (0–0, 1–2)
Jugoslavien–Sovjet 0–3 (0–0, 0–3)
Ungern–Rumänien 5–4 (1–1, 2–2, 2–1)

Semifinaler:
14 juni 1972
Belgien–Västtyskland 1–2 (0–1)
0–1 Gerd Müller (24), 0–2 Müller (71), 1–2 Odilon Podelleunis (83).
Publik: 55 669 (i Antwerpen).

14 juni 1972
Ungern–Sovjet 0–1 (0–0)
0–1 Anatolij Konkov (53).
Publik: 16 590 – i alla fall officiellt (i Bryssel).

Bronsmatch:
17 juni 1972
Belgien–Ungern 2–1 (2–0)
1–0 Raoul Lambert (24), 2–0 Paul van Himst (28), 2–1 Lajos Kű (53, straff).
Publik: 6 184 (i Liege).

Final:
18 juni 1972
Västtyskland–Sovjet 3–0 (1–0)
1–0 Gerd Müller (27), 2–0 Herbert Wimmer (52), 3–0 Müller (58).
Publik: 43 347 (i Bryssel).

Skyttekung: Gerd Müller, elva mål.

För fullständigt fakta för hela EM-turneringen 1972, se RSSSF (notera dock att det förekommer enstaka felaktigheter där, till exempel för publiksiffror).

Två år senare vann Västtyskland även VM-finalen i München. För första gången var ett land både världs- och Europamästare. Fast världen tycktes redan ha tröttnat. Västtyskland var redan bättre förr, EM-vinnarna hade briljerat mer. Nu var det Nederländerna som charmade, med sin totalvoetbal och sin Johan Cruyff. Schöns pojkar hade tappat farten, fick förlita sig på att Berti Vogts markerade bort Cruyff, och på fler Müller-mål.

De hade inte längre sin Netzer. I alla fall inte den gamle Günter. Sommaren 1973 hade han flyttat till Real Madrid. Den sista Mönchengladbach-matchen, cupfinalen mot rivalen Köln, skulle bli den mest mytomspunna i Netzers karriär. Tränaren Hennes Weisweiler bänkade honom – på grund av flytten som gjorts klart i hemlighet, men också eftersom hans mor gått bort några dagar tidigare. När den oavgjorda finalen skulle gå in i förlängning hade ersättaren Christian Kulik fått kramp. Netzer, som surat på bänken matchen igenom och vägrat bytas in i halvtid, drog av sig träningsjackan. “Nu spelar jag” meddelade han Weisweiler. Enligt legenden. Resten skulle också avfärdats som en skröna, om det inte funnits bildbevis. Netzer började som vanligt på mittplan. Efter sin andra bolltouch satte han plötsligt fart, passade Rainer Bonhof, fick tillbaka och dunkade sedan upp bollen i nättaket. Med vänstern. Cupguldet hemma.

Netzer erkände senare att det varit en felträff. Precis som Spanien-flytten. Han tappade stinget, förlorade sin startplats i landslaget. Resultatmässigt gick det inte alls illa för Real, men nu var det Cruyff och Barcelona som mytologiserades. Netzer-historierna handlade om annat. Som den gången han gick skadad, och smet iväg till Las Vegas för att se Frank Sinatra.

1977 erbjöd den nypensionerade Netzer sig att sköta Hamburg SV:s klubbtidning, men anställdes som sportchef. 1983 vann dinosaurien HSV Europacupen. Mångsysslaren Netzer hamnade så småningom i tv, på ARD som expertkommentator. Efter en synnerligen usel tysk insats på Island 2003 kritiserade han förbundskaptenen Rudi Völler, som svarade med ett “scheisse”-fyllt utbrott på sin gamle pojkrumsidol.

Till slut gick den tyska fotbollen varvet runt, några år in på 2000-talet blev den åter en älskvärd förlorare. Bara för att vända igen, och ta sitt VM-guld i Brasilien. Gubbarna hittar säkert något att gnälla på ändå. Allt ändras, allt är för evigt. Günter Netzer, 72, har fortfarande snedlugg.

Källor: Die Geschichte der Fußball-Europameisterschaft (Dahlkamp, Schulte-Marmeling), European Championship, 1958-88 (Robinson), EM i fotboll : 1960, 1964, 1968, 1972, 1976, 1980, 1984, 1988 (Henriksson, Persson), Tor! The Story of German Football (Hesse), Uefa, Deutsche Welle, The Football Pink, These Football Times, Grantland, Sport Bild, RSSSF, Wikipedia, Youtube.

Publicerat den 15 februari 2016.