Den första EM-turneringen mötte hårt motstånd på förhand.
I andra omgången dödade diktaturen en lovande fotbollsmatch.
Men finalen, den Lev-de in i det sista.

Kalendern hävdade juli 1960. Men Paris-besökarna möttes bara av något slags höstrusk. På Parc des Princes letade en ryss efter sin mössa.

Lev Ivanovitj Jasjin var en Sovjets son. Född i oktober 1929, i Moskva-förorten Bogorodsk. Inklämd bland syskon och diverse släktingar i en trång arbetarbostad. Så fort han blivit tonåring väntade vapenfabriken även för honom. Den blev hans lycka – fotbollandet med fabrikslaget gjorde att Dynamo Moskva fick upp ögonen. 1951 släppte KGB-klubben ut “Den svarta pantern”.

Med åren skulle Jasjin få ännu fler smeknamn. Tidens hedersbetygelser, för en målvakt som flyttade fram positionerna. I dag mixas myterna med verkligheten. 1,89 lång och utrustad med väldiga handskar på sina dasslockshänder, men samtidigt smidig. Alltid svartklädd. Alltid med samma keps på huvudet. Storrökare. Han stoppade skott, straffar (runt 150 i karriären), men var även proaktiv. Ofta långt ute för att bryta. “Ingen motståndare var mer skräckinjagande än Lev Jasjin” skrev Englands Jimmy Greaves senare i Daily Mirror. “Att se honom i målet satte skräck i dig, speciellt eftersom han var ryss. Han var den här mytiska figuren – som Rasputin, den galne munken, tänkte jag.”

Redan 1945 hade Dynamo Moskva väckt fruktan och beundran under sin Englands-turné. Dock dröjde det till 1952 innan Sovjet anslöt till den internationella fotbollsfamiljen. Åtta år senare stod man i Paris. På gränsen till någon slags storhet.

Kanske borde jag ha begivit mig till Christiansborg i Köpenhamn.

Eller till Luzjniki-stadion i Moskva.

Prinsparken i Paris borde ju också varit given.

Den blygsamma bloggbudgeten räcker dock bara till SL-buss 201, från Ropstens tunnelbanestation. Vi åker över bron till Lidingö, jag hoppar av vid Torsvikstorg. Promenerar några hundra meter i snålblåsten, och stannar till vid… Hotell Foresta.

En relativt anspråkslös byggnad, fyrkantig och funktionell. “Upmarket”, påstås det. I receptionen städas golvet. Förhoppningsvis vördnadsfullt, för hotellet har sin alldeles egna lilla plats i den europeiska fotbollshistorien. Här lottades den allra första EM-turneringen. Den första juniveckan 1958.

Vägen dit hade varit besvärlig. Lika hal som nu, i januari 2016. Jag funderar på om barnläkaren på andra sidan Herserudsvägen fanns där redan -58? För det nyfödda mästerskapet skulle plågas av många barnsjukdomar.

Som vanligt på den här fotbollstiden hade sydamerikanerna varit först. Redan 1916 spelade de kontinentalmästerskap  – Argentina hade bjudit in för att fira 100 års självständighet, Uruguay vunnit efter diverse upplopp och rasismskandaler. När Europa var färdigt med sitt världskrig väcktes tankarna även här. Embryon fanns. Britterna hade spelat The Home Championship sedan 1883, allt fler följde efter. Norden 1924.

I Wien hade Hugo Meisl hunnit med att arbeta som förbundskapten, skapa den professionella österrikiska ligan och Europacupens föregångare Mitropa-cupen. 1927 gick han och ruvade på idéen om ett landslags-EM. Meisl fann en allierad i fransmannen Henri Delauney, de föreslog att EM skulle hållas åren mellan VM (som Fifa planerade starta 1930). Och Meisl och Delauneys turnering blev faktiskt av, men begränsades till Centraleuropa. Dessutom placerades både VM 1934 och -38 i Europa, vilket minskade intresset för ytterligare en turnering. Sedan kom annat emellan.

Ur krigets dimmor trädde ett nytt Europa fram. Skarpare delat. Samtidigt mer samarbetsvilligt. Det europeiska fotbollsförbundet Uefa bildades 1954, med Henri Delauney som generalsekreterare. Året därpå startades – på initiativ av franska sporttidningen L’Equipe – Europacupen för mästarlag. Delauney dog 1955, men hans EM-planer levde vidare (speciellt som sonen Pierre fick faderns jobb).

På 1957 års Uefa-kongress, i Folketinget i Köpenhamn, presenterades förslaget. Danske Uefa-presidenten Ebbe Schwartz propagerade för en tvåårsturnering. En cup, där de inledande omgångarna spelades hemma-borta, för att sedan avslutas med “final four” hemma hos något av semifinallagen. Villkoret var att 16 av Uefas 29 medlemsländer anmälde sig.

Men på många håll gnälldes det. Bland annat i Sverige. Allsvenskan skulle ju hinna med 22 omgångar, gudbevars. Och så fanns det ju redan VM, det nordiska mästerskapet och vänskapslandskamper på det. EM? Njääee…

Det såg mörkt ut för Schwartz, med bara 15 intressenter. Men en övertalningskampanj inför Uefa-kongressen 1958 räddade projektet. 17 lag anmälde sig. Dock inte storheter som Italien, Västtyskland och England. Eller Sverige. De två första upplagorna av mästerskapet skulle komma att tituleras “Europacupen för nationslag” (men kallas här konsekvent för “EM”, för att undvika förvirring med klubblagens Europacup).

Lottningen skedde alltså i kongresslokalen på Hotell Foresta, men långt ifrån dagens pompa och stått. Det bidde (bokstavligen) en notis i tidningen. För fotbolls-Sverige hade blickarna på annat håll just då. Om några dagar skulle VM inledas, på Råsunda. Lagen trillade in, ett efter ett. Tidningarna skrev om hur Brasilien charmade Borås, om hur västtyskarna åkte pråm i Bjärred, om Wales-stjärnan John Charles nickträning i Saltsjöbaden, om hur Argentina körde över divison 2-laget Råå och om hur bra Österrike trivdes på kurhotellet i Ulricehamn.

En DN-notis berättade i alla fall torrt om lottningen. Eire och Tjeckoslovakien skulle kvalmötas, för att få fram 16 lag. I åttondelsfinalerna såg Sovjet–Ungern ut som den riktiga godbiten. “Kvartsfinalerna spelas under tiden nov 1959–maj 1960, semifinalerna och finalen under juni och juli 1960.”

Så var vi igång.

Det började på Lenin-stadion.

Under 1950-talets första hälft hade Ungern dominerat världsfotbollen. Krossat England på Wembley 1953, men sensationellt förlorat VM-finalen året därpå. Även politiskt gick det fram och tillbaka. Efter Josef Stalins frånfälle 1953 hade den ungerske ledaren Imre Nagy navigerat bort från Moskva. Mot “den nya kursens socialism”. Moskva trivdes dock bäst med den gamla, och avlägsnade raskt Nagy.

Hösten 1956 åkte ligamästarna Budapest Honvéd till Spanien. Armélaget, anfört av “den galopperande majoren” Ferenc Puskás, skulle Europacupmöta Athletic Bilbao. Hemma i Budapest gick studenterna den 22 oktober ut för att demonstrera mot det sovjetiska inflytandet. Protesttåget växte under dagen, till slut stod 200 000 människor utanför parlamentet. Den Moskva-trogna regeringen föll, Nagy återinstallerades. Han sa upp Ungerns medlemskap i Warszawa-pakten, och började prata fria val. Sovjet svarade den 4 november. Invasion, massarresteringar, hundratals avrättade. Bland dem Nagy. Hundratusentals landsflyktingar. Bland dem Puskás, som blev kvar i Spanien.

När Ungern och Sovjet möttes i den olympiska vattenpolobassängen i december 1956 slutade det med blodbad. Den 28 september 1958, när de ungerska och sovjetiska fotbollsspelarna äntrade Leninstadion (i dag Luzjniki), fick inget gå fel. Alla bar blombuketter i händerna, 100 000 Moskva-åskådare applåderade artigt.

Precis som i Europacupen lät Uefa de inblandade lagen själva bestämma när matcherna skulle spelas. Resultatet blev en förvirrat utdragen matchkalender. Kvalmötet Irland–Tjeckoslovakien spelades till exempel inte förrän i april 1959. Alltså blev Sovjet–Ungern allra först ut. Kanske för att båda lagen ville förtränga sommarens VM. Sovjet hade varit en outsider, men försvunnit i kvartsfinalen mot Sverige. Puskás-lösa Ungern hade inte ens kommit så långt, utan förlorat en skiljematch mot Wales.

Sovjet lyckades bäst med att fördriva demonerna, trots att den skräckinjagande Jasjin saknades. Redan efter fyra minuter sparkade Spartak Moskvas Anatolij Iljin in 1–0. Gång på gång ryckte Sovjet fram på kanterna, i halvtid stod det 3–0 (ändå hade domare Grill stekt ett hemmamål). Den som ville göra politiska jämförelser hittade dem i andra halvlek, när ett tappert Ungern ändå lyckades spela upp sig. Men resningen var förgäves. Den ryske mittbacksklippan Anatolij Maslenkin släppte bara igenom ett reduceringsmål.

Föga förvånade hade lagen sedan svårt att komma överens om ett returdatum. Mötet i Budapest kom att spelas den 27 september 1959 – 364 dagar efter Moskva-matchen – men ändrade ingenting. Sovjet vann som vanligt.

Bland de övriga kvartsfinallagen framstod Spanien som starkast. Samma Spanien som lottats att möta Sovjet.
I Europacupen dominerade Real Madrid, i EM-åttondelen hade La Roja lätt avfärdat Polen. Puskás hade skrivit på för Real, men ännu inte skaffat spanskt medborgarskap. Det hade däremot marängkollegan Alfredo di Stéfano, som tack vare dåtidens liberala regler var inne på sitt tredje landslag. Även Barcelona-stjärnan László Kubala – född i Budapest – hade anslutit till Spanien. Som inte heller saknade inhemsk talang, i Luis Suárez och “Paco” Gento. Tänk dem mot Jasjin… Kvartsfinalen lovade mycket. Men levererade absolut ingenting.

21 år efter inbördeskrigets slut styrdes Spanien fortfarande av Francisco Franco. Nato-länderna tittade åt andra hållet när han fängslade och avrättade meningsmotståndare, eftersom generalen var en så passionerad kommunisthatare. Allra fientligast var han mot Sovjet, som öppet stöttat republikanerna under inbördeskriget. Fortfarande saknades diplomatiska förbindelser länderna emellan.

Den 26 maj 1960 satt det spanska stjärngänget på flygplatsen, och väntade på planet till Moskva. I stället fick de plötsligt beskedet att resan stoppats. En ursinnig di Stéfano krävde förbundsgubbarna på en förklaring. “Order uppifrån” räckte nog.
Exakt varför Franco och hans mäktiga ministerråd stoppade matchen vet vi inte. Kanske var det rent Sovjet-hat. Kanske var de rädda för att förlora. Kanske ville man inte tvingas släppa in någon sovjetisk delegation i landet, till returmötet i Spanien. Kanske var de rädda att republikaner i publiken skulle stödja Sovjet.

Uefa försökte medla, föreslog neutral plan, men Sovjet vägrade. Till slut lämnade Spanien walk over. Några dagar senare fick Sovjet-ledaren Nikita Chrusjtjov feeling i talarstolen:

– Hela världen skrattar åt (Francos) senaste trick. Från hans position på högerkanten, som försvarare av amerikansk prestige, har han gjort självmål genom att förbjuda de spanska spelarna att möta det sovjetiska laget.

Dessutom missade Spanien chansen att arrangera EM-slutspelet. I stället gick uppdraget till Frankrike. VM-bronsmedaljören som gjort 17 mål på fyra EM-matcher dittills. Lovande Tjeckoslovakien och luriga Jugoslavien utgjorde det övriga semifinalfältet.

EM 1960

Format: 17 lag gjorde i utslagsomgångar (hemma-borta) upp om fyra platser i 1960 års slutspel. Därefter semifinaler, bronsmatch och final i Frankrike.

Kvalomgång:
Irland–Tjeckoslovak. 2–4 (2–0, 0–4)
(Först nämnda lag inledde hemma)

Åttondelsfinaler:
Sovjet–Ungern 4–1 (3–1, 1–0)
Frankrike–Grekland 8–1 (7–1, 1–0)
Rumänien–Turkiet 3–2 (3–0, 0–2)
Norge–Österrike 2–6 (0–1, 2–5)
Jugoslavien–Bulgarien 3–1 (2–0, 1–1)
DDR–Portugal 2–5 (0–2, 2–3)
Polen–Spanien 2–7 (2–4, 0–3)
Danmark–Tjeckoslov. 3–7 (2–2, 1–5)

Kvartsfinaler:
Sovjetunionen–Spanien wo
Frankrike–Österrike 9–4 (5–2, 4–2)
Portugal–Jugoslavien 3–6 (2–1, 1–5)
Rumänien–Tjeckoslov. 0–5 (0–2, 0–3)

Semifinaler:
6 juli 1960
Tjeckoslovakien–Sovjet 0–3 (0–1)
0–1 Valentin Ivanov (34), 0–2 Ivanov (56), 0–3 Viktor Ponedelnik (66).
Publik: 25 184 (i Marseille).

6 juli 1960
Frankrike–Jugoslavien 4–5 (2–1)
0–1 Milan Galić (11), 1–1 Jean Vincent (12), 2–1 François Heutte (43), 3–1 Maryan Wisnieski (53), 3–2 Ante Žanetić (55), 4–2 Heutte (62), 4–3 Tomislav Knez (75), 4–4 Dražan Jerković (78), 4–5 Jerković (79).
Publik: 26 370 (i Paris).

Bronsmatch:
9 juli 1960
Tjeckoslovak.–Frankrike 2–0 (0–0)
1–0 Vlastimil Bubnik (58), 2–0 Ladislav Pavlovič (88).
Publik: 9 438 (i Marseille).

Final:
10 juli 1960
Sovjetunionen–Jugoslavien
2–1 efter förlängning (0–1, 1–1)
0–1 Galić (43), 1–1 Slava Metreveli (49), 2–1 Ponedelnik (113).
Publik: 17 966 (i Paris).

Skyttekung: Just Fontaine, Frankrike, sex mål.

För fullständigt fakta för hela EM-turneringen 1960, se RSSSF (notera dock att det förekommer enstaka felaktigheter där).

Under de tidiga EM-omgångarna hade publiksiffrorna varit bra. Men när Frankrike i all hast slängde ihop ett slutspel, med Marseille och Paris som spelorter, svek folket. Bara 26 370 kom till Parc des Princes för att se hemmalaget möta Jugoslavien. Kanske spelade det in att Frankrike förlorat hela sin succéanfallstrio –Raymond Kopa, Roger Piantoni och 13-målsskytten Just Fontaine – från Sverige-VM. Ändå blev semifinalen en målfest. Frankrike ledde med 4–2 med lite över timmen spelad, men Jugoslavien 5–4-vann.

Parallellt med Paris-partajet gjorde Sovjet och Tjeckoslovakien upp i Provence-hettan på Stade Vélodrome (som faktiskt fortfarande huserade en cykelbana, precis som Parc des Princes). Tjeckerna var på gång, skulle spela VM-final två år senare. Men nu var Sovjet numret för stort. I mål stod den mäktige Lev Jasjin. I backlinjen höll Maslenkin fortfarande rent, på mitten fanns tvåvägaren Igor Netto. Dribblern Valentin Ivanov gjorde två på Tjeckoslovakien, anfallsesset Viktor Ponedelnik ett. Jasjin höll ännu en nolla.

Och efter bronsmatchsbagatellen – Tjeckoslovakien 2–0-vann, inför 9000-talet åskådare i Marseille – väntade prestigefinal i Paris. Reprisen på två OS-möten. Jugoslavien hade slagit Sovjet i dess debut-OS 1952, finalen -56 hade fått omvänt resultat. Nu ställdes Jasjin mot det produktiva Balkan-anfallet. Chrusjtjov mot Josip Tito. Det “marknadssocialistiska” Jugoslavien hade valt sin egen väg; i stället för att blint följa Moskva skulle Tito slå sig samman med Indien, Egypten och andra frifräsare.

I EM-finalen 1960 mötte Jugoslavien en målvakt som tycktes ha slutit någon form av allians med djävulen. L’Equipe skrev att det borde varit minst 3–0 i halvtid. Men Milan Galić fick vara nöjd med att i alla fall ha nickat in ledningsmålet. Efter en paus under paraply fick så de 17 966 åskådarna (av dem väldigt få fans till finallagen) se Sovjets Slava Metrevelij kvittera på en målvaktsretur. Nu svängde matchen, Sovjet tog över. Men Ivanov missade sin stora chans, och finalen gick till förlängning.

Under de kommande turneringen skulle EM ha sin beskärda del av övertidsproblematik. Nu höll sig dock lagen inom ramarna. Med blott sju minuter kvar skickade Micheil Meschi – Georgiens störste någonsin – in ännu ett inlägg. Jugoslaviens målvakt Blagoje Vidinić tvekade, hamnade på mellanhand. Ponedelnik tycktes få bollen bakom sig, men lyckades nicka den över tvåmetersmannen i målet.

– Det var stjärnögonblicket i mitt liv, sa Ponedelnik långt senare till uefa.com.

Efteråt sprang kapten Netto ärevarv med Henri Delauney-pokalen. I segertumultet tappade Lev Jasjin bort sin kära keps. Det var Sovjets första stora titel (och den sista). Samtidigt visade höstens Ballon d’Or-omröstning hur liten vikt som fästes vid EM. Jasjin blev femma, bakom två av spanjorerna han aldrig fått möta.

Men målvaktsfantomen skulle spöka vidare i anfallares drömmar. 1963 vann han äntligen Guldbollen, som ende målvakt någonsin. Året därpå berättade Jasjin att han till slut fått tillbaka sin keps, men att han ändå inte bar den (“jag har klarat mig bra medan den var borta”). Och om sin kärlek till fotbollen:

– Jag vill hålla på med målvaktsspel tills jag dör … Tro mig, jag blir sjuk när jag tänker på att jag en gång måste lägga målvaktshandskarna på hyllan. Om jag tvingades sluta skulle jag känna mig som en invalid, sa Jasjin enligt Aftonbladet.

Han stod kvar till 1971, när ett världslag och ett fullsatt Lenin-stadion tackade av honom. Utan fotbollen höll han ut i 19 år. Lev Jasjin gick bort i cancer 1990. Året därpå rasade hela unionen samman. Fotbolls-EM fortsatte.

Källor: Die Geschichte der Fußball-Europameisterschaft (Dahlkamp, Schulte-Marmeling), European Championship, 1958-88 (Robinson), EM i fotboll : 1960, 1964, 1968, 1972, 1976, 1980, 1984, 1988 (Henriksson, Persson), Spartak Moscow: A History of the People’s Team in the Workers’ State (Edelman), Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet, Idrottsbladet, Daily Mirror, RSSSF, Uefa, World Football Legends, Café Futbol, World Soccer, Wikipedia, Youtube.

Publicerat den 21 januari 2016.