Historien om EM 1964 blir en brokig berättelse. Som börjar med en Peking-passning i Oslo, som slutar med ett galiciskt guldmål i Madrid. Och där en dansk lastbilschaffis drar ett tungt lass längs vägen.

Timmen var sen, en marskväll 2007. Under eftermiddagen hade jag premiärbesökt den mäktiga Santiago Bernabéu-stadion, sett ett lagom galaktiskt Real Madrid snubbla sig till 1–1 mot Getafe. Poängen skulle visa sig viktig, i maj vann Real ligan på inbördes möten över Barcelona. Där en ny spansk stomme växt fram.

På planet hade jag läst ut Morbo, Phil Balls bok om den spanska fotbollen. Det sista kapitlet, med rubriken “Dark horses”, handlade om den eviga besvikelsens landslag. EM-guldet i Wien låg ännu över ett år fram i tiden. Fortfarande handlade berättelsen om målvaktstabben i EM-finalen -84, om irriterande Italien-förluster och om skandalen i VM 2002. Fortfarande var Spanien laget som inte kunde vinna.

Jag var resenären som inte kunde hitta något att äta när klockan blivit mycket, till och med för Madrid. Jag irrade in på en sidogata, hittade ett hak där den enda dekorationen (som jag minns det) var en fotbollsplansch. Deportivo La Coruña, årgång 1990-nånting. Menyn var galicisk, servitören och jag pratade olika språk. Jag pekade på något, hon pekade på armbågen. Jag chansade. Ut kom tio pommes – och ett underbart gigantiskt fläskstycke. Saftigt som ett Real-kontrakt.

Och poängen här? Att galicier brukar kunna rädda sena söndagskvällar i Madrid. Som när laget som inte kunde vinna… vann.

Västberlin, november 1961. Schweiz vinner skiljematchen i VM-kvalet. De regerande silvermedaljörerna får stanna hemma.

“Vi är borta ur VM-spelet i Chile. Vi får återgå till småhandlarnas fotbollsvärld,” skrev Dagens Nyheter, efter att “den frodige tyske domaren Dusch blåste sin sista signal”. Signaturen Allison krävde svenska åtgärder. Som EM-spel. “Hittills har vi vinkat med kalla handen mot denna nya företeelse på fotbollsmarknaden, men nu finns det tid och framförallt intresse att ansluta sig till en tävling som ger mer idéer och pånyttfödelse än allt nordiskt samarbete.”

Den 21 juni 1962 anslöt vi. I stället för Nordiska mästerskapen väntade nu EM-match mot… Norge.

Efter tio minuter på Ullevål frispelade Harry Bild Norrköpings-kamraten Örjan Martinsson. Som kyligt placerade in Sveriges allra första EM-mål. Det gav mersmak, strax innan paus upprepade Bild och Martinsson bedriften. Sedan kunde Sverige kosta på sig en blek returmatch i Malmö. I åttondelsfinalen skulle det krävas fler idéer. Lotten hade fallit på den första EM-tvåan, Jugoslavien.

I 1960 års turnering var de 17, nu hade 29 av 33 Uefa-förbund anmält sig till EM. Av storheterna saknades bara Västtyskland. Hetast i första rundan blev England–Frankrike. De förras färske förbundskaptenen Alf Ramsey experimenterade med fem anfallare, men misslyckades kapitalt (till hemma-VM -66 fick det bli 4–4–2).

Spanien var tillbaka, efter walk over-debaclet 1960. För säkerhets skull hade Uefa redan lovat landet värdskapet för slutspelet. På vägen dit skulle La Roja enkelt avfärda Rumänien och Irland. Däremot blev åttondelsfinalen mot Nordirland besvärlig – och den historien skulle för övrigt upprepa sig, i kvalet till EM 2008.

Andra omgången inledde Sverige i Belgrad. 0–0 var en halv seger, men de svenska tidningarna var inte helt nöjda. Svenska Dagbladet körde rubriker som “Proffsen besvikelse” och “Ful och tråkig match”. Nye förbundskaptenen Lennart Nyman hade lyckats skaka loss tre Italien-proffs ur klubbarnas klor – Orvar Bergmark och Torbjörn Jonsson från Roma, Kurt Hamrin från Fiorentina.

Returmötet i Malmö avgjordes dock av Norrköpingskolonin. Yttern Örjan Persson satte både 1–1 och 2–1. När Jugoslavien kvitterat, och omspel var 20 minuter bort, drämde Harry Bild till. Ett mäktigt vänsterskott borrade sig in i Balkan-målet. Sverige var plötsligt i kvartsfinal (talande för turneringens bristande organisation var att ingen visste om den lottningen redan var genomförd). Sverige hade också tagit några prestigetunga vänskapssegrar, och rankades vid årets slut som Europas bästa landslag av France Football.

När samma tidning lät korrespondenterna rösta om Europas främste spelare vann Lev Jasjin äntligen. Mycket tack vare insatsen i EM-åttondelen mot Italien, där han stått emot en vild anstormning i Rom-returen. Sverige stod på tur, matcherna utmålades som Jasjin vs Hamrin.

I maj 1964 skrev de svenska tidningarna annars mest om Stig Wennerström-rättegången. Den svenske översten skulle snart dömas till livstids straffarbete, efter att ha spionerat för Sovjets räkning. Även fotbollsledningen höll koll på Sverige, och beordrade punktmarkering av Hamrin i första mötet på ett regnigt Råsunda. Men med tre minuter kvar slapp den gamle gnagaren loss, och kvitterade Valerij Ivanovs ledningsmål.

På Lenin-stadion höll en lång rad soldater koll på 100 000 åskådare. Vår förste förbundskapten, Lennart Nyman, lät sig inte avskräckas utan satsade offensivt. Sovjet visade sig effektivt. Finalhjälten från Paris, Viktor Ponedelnik, satte både 1– och 2–0. I 78:e minuten överlistade Hamrin åter Jasjin, framspelad av Örjan Martinsson. Mittbacken Orvar Bergmark var också nära att göra “en Hamrin”, när han avancerade hela vägen längs högerkanten. På slutet prickade Valerij Voronin – matchens gigant i backlinjen – välförtjänt in 3–1.

Med åren skulle den svenska insatsen växa i anseende, inte förrän 1992 skulle Blågult nå lika långt. Men nu hade man förlorat mot ett klart bättre lag. Andra hade större tur med Spanien-biljetterna.

“Not a second time, not a second tiiiiime…”

Kanske sjöng John Lennon ett av sina senaste alster på Radio Luxembourg, i december 1963. Kanske satt Ole Madsen någonstans i Köpenhamnstrakten och lyssnade, kanske i en av sina lastbilar. Säkert höll han med Beatles. Det skulle inte bli någon andra gång. Nu var det färdigskrällt.

Uefa hade ännu inte börjat seeda EM-lottningen, därför hade Luxemburg kunnat slippa första omgången. I den andra blev det också bingo – Nederländerna. Visserligen sportsligt hopplöst (även om inte de orangea ännu inte nått 70-talsnivå). Men ett kul Benelux-derby. Som blev riktigt roligt när storhertigdömet fick med sig 1–1 från Olympish-stadion i Amsterdam. De ekonomiskt sinnade luxemburgarna sålde sedan sin hemmamatch, som förlades till De Kuip i Rotterdam. Där nya mirakel väntade. Camille Dimmer gjorde både 1–0 och 2–1, och sedan räddade Luxemburg-målvakten Nico Schmidtt allt. Trots att han, enligt legenden, slagit axeln ur led.

Danmark hade haft än större lottningsflyt. Först risiga Malta, sedan ett Albanien som bara gått vidare eftersom Grekland vägrat lira (länderna låg officiellt i krig sedan 50-talet år). I kvartsfinalen fick Danmark Luxemburg.

Det danska förbundet höll krampaktigt fast vid sina amatörideal, några utlandsproffs var inte välkomna i landslaget. Fortfarande var det viktigast att slå Sverige i den årliga matchen, för det mesta ställde Danmark inte ens upp i VM-kvalen. Spelare som Ole Madsen fick ännu plats.

Så småningom skulle anfallaren mest kommas ihåg för ett klackmål på Sverige 1965. Madsen brukade gå sin egen väg. Han var kort, illerkvick och vidunderligt teknisk. Till vardags höll 29-åringen till i Hellerup IK, i danska division 3. Inte för att andra anbud saknats, utan för att han mest satsade på sin lastbilsfirma. Jobbet gjorde att han inte kunde närvara på alla klubbträningar. Och när landslaget kallat inför OS 1960 – där Danmark sensationellt skulle ta silver – hade Madsen dragit på bröllopsresa i stället. I en jippomatch i Köpenhamn hade han sedan tacklat Lev Jasjin så hårt att denne tvingats avbryta.

EM-kvartsfinalen inleddes på en fullspikad Stade Josy Barthel. De fula ankungarna slogs med näbbar och klor, tog ledningen två gånger. Men Ole Madsen satte ett oäkta hattrick, och det slutade 3–3. Det fortsatte i samma stil på Idrætsparken – dansk dunderdominans, två Madsen-mål, lilleputtarna kivades vidare. 2–2 gav en tredje, avgörande match på neutral mark. I Amsterdam, där sagan om Luxemburg inletts.

Nu var den inne på sista kapitlet. Veckan före jul, i nederländsk snöyra, höll Luxemburg emot i 41 minuter. Sedan dök han upp. Ole Madsen gjorde samtliga Danmarks sju mål mot Luxemburg. Som tack fick han fira midsommar i Barcelona.

EM 1964

Format: 29 lag gjorde i utslagsomgångar (hemma-borta) upp om fyra platser i 1964 års slutspel. Därefter semifinaler, bronsmatch och final i Spanien.

Sextondelsfinaler:
(Först nämnda lag inledde hemma)
Norge–Sverige 1–3 (0–2, 1–1)
Danmark–Malta 9–2 (6–1, 3–1)
Irland–Island 5–3 (4–2, 1–1)
England–Frankrike 3–6 (1–1, 2–5)
Polen–Nordirland 0–4 (0–2, 0–2)
Spanien–Rumänien 7–3 (6–0, 1–3)
Jugoslavien–Belgien 4–2 (3–2, 1–0)
Ungern–Wales 4–2 (3–1, 1–1)
Nederländ.–Schweiz 4–2 (3–1, 1–1)
DDR–Tjeckoslovakien 3–2 (2–1, 1–1)
Bulgarien–Portu. 5–4 (1–3, 3–1, 1–0)
Albanien–Grekland wo

Åttondelsfinaler:
Spanien–Nordirland 2–1 (1–1, 1–0)
Jugoslavien–Sverige 2–3 (0–0, 2–3)
Danmark–Albanien 4–1 (4–0, 0–1)
Nederländ.–Luxemb. 2–3 (1–1, 1–2)
Österrike–Irland 2–3 (0-0, 2–3)
Bulgarien–Frankrike 2–3 (1–0, 1–3)
Sovjet–Italien 3–1 (2–0, 1–1)
DDR–Ungern 4–5 (1–2, 3–3)

Kvartsfinaler:
Luxemb.–Danm. 5–6 (3–3, 2–2, 0–1)
Spanien–Irland 7–1 (5–1, 2–0)
Frankrike–Ungern 2–5 (1–3, 1–2)
Sverige–Sovjet 2–4 (1–1, 1–3)

Semifinaler:
17 juni 1964
Spanien–Ungern 2–1 (1–0)
1–0 Jesús María Pereda (35), 1–1 Ferenc Bene (84), 2–1 Amancio (115).
Publik: 34 713 (i Madrid).

17 juni 1964
Danmark–Sovjet 0–3 (0–2)
0–1 Valerij Voronin (19), 0–2 Viktor Ponedelnik (40), 0–3 Valentin Ivanov (87).
Publik: 38 556 (i Barcelona).

Bronsmatch:
20 juni 1964
Ungern–Danmark 3–1 efter förlängning (1–0, 1–1)
1–0 Bene (11), 1–1 Carl Bertelsen (82), 2–1 Deszö Novak, straff (107), 3–1 Novak (110).
Publik: 3 869 (i Barcelona).

Final:
21 juni 1964
Spanien–Sovjet 2–1 (1–1)
1–0 Pereda (6), 1–1 Galimzjan Choesainov (8), 2–1 Marcelino (84).
Publik: 79 115 (i Madrid).

Skyttekung: Ole Madsen, Danmark, elva mål.

För fullständigt fakta för hela EM-turneringen 1964, se RSSSF (notera dock att det förekommer enstaka felaktigheter där).

Endast två mil skiljer Ferrol från Ares. Två småstäder i Galicien. I en av regionerna som fått utökat självstyre, efter diktaturens fall för 41 år sedan.

Men när EM-slutspelet kom till Spanien sommaren -64 höll Ferrol-sonen Francisco Franco fortfarande landet i ett järngrepp. Några månader tidigare hade han – med diktatorns osvikliga sinne för ofrivilligt svart humor – utlyst firandet av 25 års fred. Ett kvarts sekel sedan segern i inbördeskriget.

Ekonomin hade börjat ta fart, när Spaniens isolering brutits och turisterna återupptäckt kusterna. “Förtrycket var nu så väletablerat att det kunde finnas utan att synas, åtminstone för den som behöll solglasögonen på,” skrev Bo Lindblom senare i När Var Hur.

Exakt vilket förhållande Generalísimon egentligen hade till fotbollen är omdebatterat. Hur mycket assistans fick till exempel Real Madrid, vinnare av de fem första Europacuperna? Konspirationsteorierna är många men bevisen få, skriver Phil Ball i Morbo. Däremot var det ofrånkomligt att regimen tjänade pr-poäng under “Marängernas” sötebrödsdagar.

Landslaget hade aldrig dragit lika stor nytta av Real. Trots att dess stjärnor Puskás och di Stéfano även lockats att spela för Spanien. Efter ständiga fiaskon, det senaste i VM 1962, bestämde sig det ärkekonservativa förbundet att köra helspanskt. Det funkade fint i EM:s inledande omgångar. Efter slutspelslottningen såg alla samma drömfinal framför sig – Spanien mot Sovjet. Länderna hade upprättat diplomatiska förbindelser, det skulle inte bli någon bojkott den här gången.

Fast först Ungern. Där en ny ny generation, ledd av Ferencváros-eleganten Flórian Albert, tagit över. Spelstilen var densamma som under 50-talets glansdagar, kortpassningar till varje pris. Vilket hade räckt långt mot Frankrike i kvarten.

Arrangörernas tanke var väl ändå att Spanien borde städa undan ungrarna snabbt. Inledningsvis gick det mesta snett. Publiksiffran på Santiago Bernabéu – under 40 000 – var en besvikelse. Liksom några av Spaniens få stjärnor. Luis del Sol, hemtjatad från Juventus, platsade inte ens. Franco-favoriten “Paco” Gento var blek. Jesús María Pereda gav visserligen Spanien ledningen, men Ungern kvitterade sent. Fiaskot stod för dörren. Tills en hörna damp ned hos Amancio i förlängningens 25:e minut. 2–1. Spansk utandning.

Borta i Barcelona väntade 22 spelare otåligt. Semifinalerna tv-sändes, den andra kunde inte börja förrän den första slutat. Halv elva på kvällen fick Sovjet och Danmark äntligen göra avspark. “Så här dags brukar jag sova,” muttrade Lev Jasjin. Men han kunde ha kostat på sig en tupplur, Danmark hotade inte överhuvudtaget. Till och med Ole Madsen höll sig lugn när Sovjet 3–0-vann.

Mest uppmärksamhet hade danskarna väckt med sitt gnäll på inackorderingen. Byn Vallvidrera dög icke. “Det är kanske ett ställe som passar professionella spelare som bara ska lyda, men inte möter de danska amatörspelarnas krav på den bekvämlighet som en fotbollsresa bör bjuda på,” skrev Ekstrabladet. Till slut hittades ett hotell mitt i Barcelona – med pool. På planen fann danskarna aldrig något flyt, och förlorade även bronsmatchen (3 869 åskådare, på Camp Nou!).

Söndagen den 21 juni – på dagen två år efter att Norge och Sverige sparkat igång turneringen – väntade så finalen. Marcelino Martinez Caos crescendo.

Den 24-årige anfallaren var född i lilla Ares, alldeles norr om Coruña. Lille Marcelo hade lärt sig spela fotboll på Spaniens nordvästra strand, hade lärt sig en del annat i klosterskolan i Santiago de Compostela. Som 19-åring lämnade han Racing de Ferrol, för Real Zaragoza. Då som nu var bjässarna hopplöst överlägsna i La Liga, men sommaren -64 skulle Zaragoza bli cupspecialister. I Aragon var Marcelino en stjärna, en av de “Fantastiska fem”. I landslaget överglänstes han av Inters mittfältsdirigent Luis Suárez.

På Bernabéu spelade orkestern, Franco (i hatt) applåderades. Publiksiffrorna fortsatte att trilskas, nu räknades färre än 80 000 betalande åskådare in. Antagligen öppnades sedan dörrarna, för på bilderna tycks samtliga 120 000 platser fyllda.

Ett helblått Spanien tog ledningen på fem röda minuter. Suárez slog inlägget, Sovjet-backen Sjustikov sjabblade och Pereda drämde in 1–0 bakom en både keps- och chanslös Jasjin. Galimzjan Choesainov kvitterade dock omgående. Sedan satte sig finalen, blev välspelad och oviss.

I Paris fyra år tidigare hade avgörandet kommit på nick, sju minuter innan slutsignalen. Nu kom det i den 84:e. Nu var det Marcelino som använde huvudet.

Pereda – som trodde sig ha avgjort några minuter tidigare, men blivit både bortdömd och bortknuffad av domaren – vände tjusigt bort Voronin på högerkanten. Vid hörnflaggan slog han inlägget, Sjustikov sparkade i luften och Marcelino dök. Nicken borrade sig otagbar in i Jasjins vänstra hörn. Målvaktsfantomen blev stående hjälplös med händerna i sidan, medan fotograferna rusade över kortlinjen för att fånga det spanska segerjublet. I Moskva rasade Nikita Chrustjov.

Han borde varit lugn, finalen föll faktiskt snabbt i glömska. Spanien återgick till det vanliga eländet. La Roja återfick sin förlorarstämpel.

– Segern har ingen plats i det spanska folkets hjärta. Kanske beror det på att laget, med undantag för Luis Suárez, saknade superstjärnor, spekulerade Marcas Juan Castro 48 år senare.

Ole Madsen blev turneringens skyttekung, Barcelona sas vara intresserat. Men Madsen stannade i Hellerup. För Marcelino hade fiestan bara börjat. Fortfarande återstod två finaler säsongen 1963/64. Först vann Zaragoza spanska Copa del Generalísimo, sedan den europeiska Mässcupen. Marcelino avgjorde den senare finalen, sju minuter före slutet… Efteråt kom erbjudanden från Italien, men han skulle stanna i Zaragoza karriären ut.

I dag brukar spanska medier leta upp honom när det vankas EM. Han får fnysa åt Franco, och gnälla på sakernas nuvarande tillstånd. Speciellt fotbollsspelarnas avsaknad av klubblojalitet. Inför EM-slutspelet 2008 fotograferades han med Fernando Torres. Trots att finalhjältarna stod tätt intill varandra åtskilde en evighet dem.

Källor: Die Geschichte der Fußball-Europameisterschaft (Dahlkamp, Schulte-Marmeling), European Championship, 1958-88 (Robinson), EM i fotboll : 1960, 1964, 1968, 1972, 1976, 1980, 1984, 1988 (Henriksson, Persson), Morbo: The Story of Spanish Football (Ball), Blågult (Högström), DN, Svenska Dagbladet, Expressen, Marca, BBC, RSSSF, Uefa, Tipsbladet, World Soccer, Wikipedia, Youtube.

Publicerat den 27 januari 2016.