1968

1968:

I väntan på revolutionen

1968:

I väntan på
revolutionen

Ett växelmynt. Och världens dyraste.
Tillsammans gav de italienskt guld.

I. Myntets baksida

Domare Kurt Tschenschser blåste i sin pipa. 120 mållösa minuters spel var till ända, 22 spelare och nästan 70 000 åskådare i Neapel tittade förbryllat på varandra. Vad gör vi nu?

Det föll på Uefa-delegaten Augustin Pujol att avgöra. Han visste tyvärr vad regelverket stipulerade. Om en EM-semifinal slutade oavgjord fanns ingen tid för omspel, inte när finalen var schemalagd tre dagar senare.

Avsaknaden av avgörande-regler hade ställt till det tidigare. Som i kvalet till VM 1954, när Spanien och Turkiet envisats med att dela poängen. Till slut hade en 14-årig pojke fått dra lott om VM-biljetten (Turkiet fick den). Och i Europacupen 1964/65 hade tre möten fortfarande varit oavgjorda efter omspelen. Bland annat kvartsfinalen, som Liverpool vunnit på slantsingling.

Så även nu. Pujol tog med sig domarna och lagkaptenerna ner i omklädningsrummet, medan alla andra stod hjälplöst kvar på San Paolo-planen. Berättelserna går sedan isär, angående vad som egentligen hände. En säger att det tjafsades om vilken valuta som skulle användas. Att Sovjet underkände både liran och dollarna, och inte fick gehör för sitt rubel-förslag. Att den nederländske assisterande domaren till slut hittade ett gulden-mynt i fickan. Andra vet att det var ett tiofranc-mynt, från 1916.

Legenden berättar vidare att Albert Sjesternjov fick välja sida. Han ropade “krona”, bara för att se myntet studsa ned under ett duschgaller. Nytt försök, ny Sovjet-krona. Nu landade myntet på klave. En glädjestrålande Giacinto Fachetti rusade ut genom korridorerna, ut på planen. Där vilt jubel bröt ut när lagkaptenens lyckliga nuna uppenbarade sig.

Självklart avslutas legenden med att någon till slut pillade upp det där gallret.  Självklart låg det första myntet där, med kronan uppåt.

II. EM blir EM, Skottland vinner VM

Då EM-flocken skulle räknas in, inför lottningen 1966, hade även eftersläntrarna anslutit. Skottland debuterade, liksom Västtyskland. Där hade en enad Bundesliga äntligen startat 1963, och hjälpt till att skapa ett fotbollsland (nästan) som alla andra. Därför fanns nu utrymme i kalendern.

Värre då i Storbritannien. The Home Championships betydde fortfarande mycket, och de brittiska förbunden föreslog att tävlingarna 1966 och -67 kunde dubblera som EM-kval.

Uefa gick med på det, eftersom upplägget passade väl in i mallen. EM hade bytt namn, till just Europamästerskapet (de två tidigare turneringarna fick officiell status i efterhand). Och kvalspelet mellan de 31 deltagarna skulle nu genomföras gruppvis, varifrån åtta lag gick vidare till kvartsfinal (dubbelmöten).

Hetast blev, inte oväntat, den brittiska gruppen. Som nådde kokpunkten i april -67.

40 000-talet skottar sökte sig till Wembley. Norr om gränsen dubbades matchen “Skottlands VM-final”. England hade vunnit sin sommaren före, och behöll tio elftedelar av startuppställningen. Bobby Moore, Bobby Charlton, Geoff Hurst… Däremot saknades en viss azerbajdzjansk linjedomare.

Samtidigt var även skottarna på G. Ett lokalproducerat Celtic skulle vinna Europacupen några veckor senare, och stod för stommen. Bland annat den 36-årige landslagsdebutanten i mål, Ronnie Simpson. Nu skulle han få mäta krafterna med självaste Gordon Banks. 

Den senare fick mest att göra. Skottland stormade fram längs kanterna, i första halvlek stötte Denis Law in en retur. När Englands mittback Jackie Charlton bröt en tå fick han halta upp i anfallet, och trodde sig där ha petat in kvitteringen. Men bollen hade aldrig varit över linjen… I stället dundrade Bobby Lennox in 0–2, som till slut blev 2–3.  Glada kilt-killar dansade in på gräset, Skottland hade vunnit sitt VM.

Vilket inte var någon garanti för EM-avancemang. Gruppledningen slarvades bort i Belfast, inför returmötet med “The Auld Enemy” i Glasgow krävdes seger. Men allt Skottland fick med sig var tidernas EM-publikrekord. 134 000 på Hampdeen Park såg Chelseas Charlie Cook leda en frustrerad jakt på segermålet. Men 1–1.

Sverige gjorde som Skottland, skrällde mot en färsk VM-medaljör. Själva hade vi missat England, efter kvalförlust mot blivande tvåan Västtyskland. Lennart Nyman hade lämnat över förbundskaptenshatten till Orvar Bergmark, som fick börja i Lissabon. Där Eusebio och hans Portugal blev uppsnurrat av Inge Danielsson, Bromölla. 2–1 var en svensk drömstart – och kvalets höjdpunkt. För efter 0–2 mot Bulgarien i Solna, och pinsamma 1–3 i Oslo, var Sverige borträknat.

Lite tröst fanns kanske i att Västtyskland gjorde bort sig än värre. När Uwe Seeler satte 3–1 mot Jugoslavien trodde alla i Hamburg att han säkrat grupp fyra (ironiskt nog den enda med tre lag). Allt som behövdes nu var ju seger i Tirana, mot mål- och poänglösa Albanien. Återigen var det lätt att finna politiska undertoner, när västrepubliken landade i den hermetiskt förslutna kommunistdiktaturen. Även på planen slöt sig Albanien, ett Seeler- och Beckenbauer-löst Västtyskland tog sig aldrig igenom. Trots en ökande desperation slutade det 0–0. Plötsligt var Jugoslavien i kvartsfinal. Där poplaget från Balkan verkligen hittade rytmen. 4–0 på Frankrike på en halvtimme, 6–2 totalt.

Övriga kvartar var jämnare. För första gången mötte världsmästarna Europamästarna, inför fullsatta hus i London och Madrid. Världen vann. Sovjet och Ungern återupptog rivaliteten, den här gången tycktes magyarerna fått ett tillräckligt försprång i Budapest. Men Sovjet segade sig ikapp och förbi, i Moskva. Sista lag till semi blev Italien, efter en neapolitansk vändning mot Bulgarien. Uefa andades ut, det tilltänkta värdlandet kunde arrangera EM.

III. “You tell me that it’s evolution, well you know…”

Jag lyckades ju krysta in en Beatles-referens i förra texten. Deras andra-album, With the Beatles, hade släppts den 22 november 1963. Ändå är datumet ihågkommet av andra anledningar. Nu, när det tredje EM-slutspelet skulle sparka igång, hade beatlarna återvänt från sin Maharishi-period i Indien, och stod i Abbey Road-studion för att spela in tidernas främsta singelbaksida. John Lennon sjöng:

– You say you want a revolution, well you know… We all want to change the world.

För även det här var en sommar, ett år, som skulle komma att kommas ihåg av andra skäl än skeende på fotbollsplanen. Det protesterades mot det ändlösa kriget i Vietnam, det demonstrerades för medborgarrättigheter i USA. Mot diktaturerna, i Brasilien och Spanien och Tjeckoslovakien. Robert F Kennedy och Martin Luther King Jr mördades. Studenter vällde ut på gator och vägrade lämna kårhus, från Stockholm till Rom.

Och det är där vi dröjer oss kvar, i Italien. Under 30-talets fascist-era hade landslaget vunnit dubbla VM-guld. Efter kriget växte de italienska klubbarna, Milan och Inter vann Europacupen 1963–65. Men landslaget stod och stampade. När likbleka Azzuri-spelare återvände efter Englands-VM – där det blivit respass redan i gruppspelet, mot Nordkorea! – haglade tomaterna.

Ferruccio Valcareggi tog över som förbundskapten, tog Italien till EM-semin trots Bulgarien-besvär. En namnstark trupp tillhörde alltid favoriterna, med tanke på hemmaplansfördelen. Här fanns en 26-årig målvakt i Dino Zoff (världsmästare 14 år senare), här fanns Milano-klubbarnas regissörer: Inters Sandro Mazzola, det kreativa navet i catenaccio-Inter. Och Milans Gianni Rivera, en gudabenådad framspelare som ofta påmindes om sin påstådda vekhet.

Men här fanns också Luigi Riva. En stor och ståtlig anfallare, bokstavligen talat ett affischnamn. Inte minst på Sardinien. Riva hade lett Cagliari till Serie A, och skulle säsongen 1969/70 skjuta guldet till ön för första – och antagligen sista – gången. Skrönorna var många om Rivas skott, en gång lär det ha brutit armen på en nioårig pojke som hängde bakom träningsplanens mål. Riva själv var lika bräcklig. Så sent som i mars -67 hade han brutit benet mot Portugal.

Och här fanns Pietro Anastasi. En 20-årig anfallare, vars Varese just slutat åtta i Serie A. Klubbens bästa säsong någonsin, tack vare hemmastyrkan. Mest minnesvärt var “miraklet i Masnago”, där Juventus krossats med 5–0. Anastasi hade satt tre.

I Neapel satt han fast på bänken. De tidiga EM-turneringarna tycks ha dragits med permanent lågtryck, det regnade även den 5 juni -68. Semifinalen Italien–Sovjet påstås ha varit defensivast i EM-historien. Sovjet kunde inte längre förlita sig på Lev Jasjin (beteckningen “svart panter” hade fått ny innebörd), och saknade dessutom två skadade anfallsess. Även Italien blev skadskjutet, när Rivera bröt tidigt.

I förlängningen dundrade Inters Angelo Domeghini iväg ett av sina mäktiga skott. I stolpen. Till slut erbjöd regelverket ingen annan utväg än slantsingling i omklädningsrummet. För första gången missade Sovjet EM-finalen.

Samtidigt skrevs historia även i Florens. I näst sista minuten. Tottenham-mittfältaren Alan Mullery hade lyckats peta VM-vinnaren Nobby Stiles, och tackade för förtroendet med att revansch-tackla retstickan Dobrivoje Trivić. Det var första gången en engelsk landslagsspelare fick rött. Men inte sista gången det protesterades.

Överhuvudtaget var semifinalen mot Jugoslavien en grinig affär. England skyllde efteråt sin trötthet på träningsmatchen mot tyskarna, blott fyra dagar tidigare. Och veckan före hade Manchester United spelat (och vunnit) Europacupfinalen. Nu drog Bobby Charlton på sig en ljumskskada. Det förblev mållöst, tills Jugoslavien fick frispark på vänsterkanten.

Dragan Džajić brukade hålla till just där. Han har kallats en av Jugoslaviens absolut främsta, en ytter nästan lika känd för sin vänliga framtoning. På 60-talet var han Röda Stjärnan-stjärna, på 00-talet skulle han ta över presidentposten i klubben. Vilket slutade med att han fälldes för att ha skott sig själv, bland annat vid Nemanja Vidic-försäljningen. Till slut benådades han av Serbiens president.

I Florens, i den 86:e minuten, smög Džajić in i straffområdet, in bakom den engelska backlinjen. Tog ned den långa frisparken på bröstet, dunkade upp bollen i nättaket bakom Banks. Dragan Džajić var Europas bäste den här juniveckan. Jugoslavien var i final igen. Och igen.

EM 1968

Format: 31 lag i åtta kvalgrupper (dubbelmöten). Därefter kvartsfinaler (hemma-borta). Sedan semifinaler, bronsmatch och final i Italien.

Kval:
Grupp 1: Spanien 8 poäng, Tjeckoslovakien 7, Irland 5, Turkiet 4.
Grupp 2: Bulgarien 10, Portugal 6, Sverige 5, Norge 3.
Grupp 3: Sovjet 10, Grekland 5, Österrike 5, Finland 2.
Grupp 4: Jugoslavien 6, Västtyskland 5, Albanien 1.
Grupp 5: Ungern 9, Östtyskland 7, Nederländerna 5, Danmark 3.
Grupp 6: Italien 11, Rumänien 6, Schweiz 5, Cypern 2.
Grupp 7: Frankrike 9, Belgien 7, Polen 7, Luxemburg 1.
Grupp 8: England 9, Skottland 8, Wales 4, Nordirland 3.

Kvartsfinaler:
Först nämnda lag inledde hemma
Bulgarien–Italien 3–4 (3–2, 0–2)
England–Spanien 3–1 (1–0, 2–1)
Frankrike–Jugoslavien 2–6 (1–1, 1–5)
Ungern–Sovjet 2–3 (2–0, 0–3)

Semifinaler:
5 juni 1968
Italien–Sovjet 0–0 efter förlängning
Italien vinnare på slantsingling
Publik: 68 582 (i Neapel).

5 juni 1968
Jugoslavien–England 1–0 (0–0)
1–0 Dragan Džajić (86).
Publik: 21 834 (i Florens).

Bronsmatch:
8 juni 1968
England–Sovjet 2–0 (1–0)
1–0 Bobby Charlton (39), 2–0 Geoff Hurst (63).
Publik: 68 817 (i Rom).

Final:
8 juni 1968
Italien–Jugoslavien 1–1 efter förlängning (0–1, 1–1)
0–1 Dragan Džajić (39), 1–1 Angelo Domenghini (81).
Publik: 68 817 (i Rom).

10 juni 1968
Italien–Jugoslavien 2–0 (2–0)
1–0 Luigi Riva (12), 2–0 Pietro Anastasi (31).
Publik: 32 886 (i Rom).

Skyttekung: Luigi Riva, Italien, sju mål.

För fullständigt fakta för hela EM-turneringen 1968, se RSSSF (notera dock att det förekommer enstaka felaktigheter där, till exempel för publiksiffror).

IV. Kan ni på tisdag?

Även för Uefas galenskap fanns en gång en gräns. I EM-finalen skulle en segrare aldrig lottas fram, sa reglerna. Tack och lov, för EM fortsatte att vara vattenpassjämnt.

Finalsöndagen på Stadio Olimpico inleddes med en förpostfäktning, “The Three Lions” bronsbesegrade Sovjet. Den fortsatte med fyrverkeri. Sedan började matchen.

Jugoslavien började bäst. Att ledningsmålet dröjde 39 minuter överraskade, men var också signifikativt. Till slut studsade en boll i straffområdet från höger. Džajić misslyckades egentligen med mottagningen, men lyckades på andra försöket peta bollen förbi en utrusad Zoff. I andra halvlek var Ilija Petković en klippt tånagel ifrån att peta in 2–0 i öppet mål. Chans-nonchalansen skulle straffa sig.

Med tio minuter kvar blåste domaren Gotthard Dienst en tveksam frispark för Italien. Redan i VM-finalen -66 hade schweizaren fått kritik för att vara hemmavänlig. Så även nu. Italien tilläts flytta bollen, och för säkerhets skull fick frisparken gå innan signalen. En lucka fanns i muren, och Domenghini kunde kruta in 1–1. En irriterad förlängningshalvtimme följde, men fortsatt oavgjort. Omspel.

Två dagar senare. Halva publiken var försvunnen, liksom fem italienska spelare. Mäktige Mazzola hade frisknat till, och Pietro Anastasi gavs förnyat förtroende, efter sicilianarens landslagsdebut i första finalen. Nu fick han spela med Sardinien-ikonen Luigi Riva, som äntligen ansågs spelduglig.

Tolv minuter tog det. Sedan misslyckades faktiskt Domenghini med ett skott, som i stället förvandlades till en passning. Plötsligt låg bollen hos en misstänkt offside-stående Riva. Benet var läkt, vänsterfoten kylig. 1–0.

Och efter en halvtimme var det Anastasis tur. Han fick bollen vid straffområdesgränsen, fick upp den i luften. Drog till på volley. Utsökt vackert. 2–0.

Jugoslaviens motstånd var knäckt, den italienska förbannelsen bruten. Renässansen inledd. Två år senare skulle Italien spela VM-final, mot tidernas Brasilien. Redan nu kallades Anastasi “den vite Pelé”. Senare under sommaren 1968 blev han världens dyraste spelare, när Juventus betalade cirka sex miljoner svenska kronor. Anastasi skulle fortsätta göra mål och vinna titlar i Turin, men fick inga fler mästerskapsmedaljer. Under förberedelserna inför Mexiko-VM retades han med lagets massör, som tröttnade och smällde till Anastasi. Rakt i klockspelet. I stället för att spela VM fick anfallaren åka hem och operera en testikel.

Det färgstarka Mexiko-mästerskapet skulle på många sätt komma att överglänsa EM-guldet i den italienska fotbollshistorien. Det är ett anekdotiskt bevis, men ändå – när John Foot (dessa engelska skribentnamn!) skrev boken Calcio nämnde han EM -68 på två av 547 sidor. Lite snålt, när det krävdes fem och en halv timmes spel – på fem dagar – för att nå dit.

Nej, viktigast var kanske EM 1968 för framtiden. Efteråt började problematiken med oavgjorda utslagsmatcher att diskuteras på allvar. Inte för att något ändrades direkt. Under OS-turneringen samma höst satt den israeliske domaren Yosef Dagan och såg sitt landslag förlora lottdragningen efter en kryssad kvartsfinal. Dagan insåg att det måste finnas en rättvisare väg, och presenterade straffsparksläggningen. Sedan 1976 har sådana avgjort 15 EM-matcher.

Inte för att Uefa (eller Fifa) imponerats. I stället har förbunden gjort sitt bästa för att slippa gå dit. Därför vann Tyskland EM 1996 på ett “golden goal”. Därför gick Grekland till final åtta år senare med ett “silver goal”. Så småningom skulle förnuftet åter segra. Säg vad du vill om straffar, men det är fotboll. Inget lotteri. Inget framrafsat mynt som studsar omkring på ett omklädningsrumsgolv i Neapel.

Källor: Die Geschichte der Fußball-Europameisterschaft (Dahlkamp, Schulte-Marmeling), European Championship, 1958-88 (Robinson), EM i fotboll : 1960, 1964, 1968, 1972, 1976, 1980, 1984, 1988 (Henriksson, Persson), Calcio: The History of Italian Football (Foot), FourFourTwo, Storie di Calcio, ESPN, Guardian, Goal.com, Irish Times, RSSSF, Uefa, Almaty2017. com, Wikipedia, Youtube.

Publicerat den 4 februari 2016.

Dela den här texten

Förra kapitlet
Nästa kapitel